Ibland önskar jag att jag inte brydde mig så mycket om andra, att jag sket högaktningsfullt i allt så länge jag själv hade det bra. Det hade varit så mycket lättare då. Om jag bara kunde hissa upp ett par snygga gardiner, putsa till min fasad, ha de rätta blommorna i fönstret och skygglapparna på. Då kunde jag stänga in mig i mitt perfekta hus och lyssna på lättsmält musik som jag hört förut för att inte få några obehagliga överraskningar.
Det händer ganska ofta att jag blir placerad i ett fack bara för att jag tycker någonting. Obekvämlighetsfacket. Lådan för udda strumpor med för grälla färger. Sedan applicerar man gärna egenskaper och åsikter på mig som jag inte har, så att jag ser ut som ett brokigt lapptäcke vävt av föreställningar. Om någon har bestämt sig för att det är på ett visst sätt, så brukar jag inte lägga möda på att förklara att det inte är så. Huvudsaken är att jag själv vet vad jag tänker och känner, oavsett om det leder till att jag blir oskyldigt anklagad. Men nu kan jag ändå känna att det vore så mycket lättare att bara skita i allt. Svälja det som stoppas i min mun. Inte se. Inte höra. Blunda och sätta upp min sköld. Skjut inga obehagliga, ifrågasättande pilar på mig, för då höjer jag min sköld av det senaste modernaste materialet (i rätt färg naturligtvis). Helst en svart eller vit nyans som inte märks så mycket. Jag hade nog tjänat en hel del på det men frågan är:
Hur fan skulle jag kunna leva med mig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar